Berättelsen om Adèle H

Filmen från 1975, regisserad av François Truffaut och med Isabelle Adjani i huvudrollen, är en intensiv psykologisk skildring av Adèle Hugo, dotter till den berömde författaren Victor Hugo. Berättelsen bygger på verkliga händelser och fångar en ung kvinnas växande besatthet efter ett omöjligt förälskelseförhållande. Truffaut använder en närgången, nästan dokumentär stil för att följa hennes inre och yttre förfall.

Adèle blir förälskad i den brittiske soldaten Albert Pinson medan familjen lever i exil utanför Englands kust. Trots att han avvisar henne följer hon honom ända till Nova Scotia och antar namnet Adèle Lewly i hopp om att vinna hans hjärta. Hans fortsatta avvisande och hennes vägran att ge upp driver handlingen framåt och visar hur kärlek kan övergå i tvång.

Filmens fokus ligger mindre på yttre händelser än på Adèles psykologiska tillstånd; brev, dagboksanteckningar och tysta, intensiva scener bygger upp en känsla av inre isolering och stegrad desperation. Landskapen och tidsdetaljerna förstärker den kyliga, melankoliska stämningen och ger en kontrast mellan den romantiska föreställningen och den hårda verkligheten.

Isabelle Adjanis prestation är magnetisk och plågsamt trovärdig, och Truffauts regi låter publiken både sympatisera med och frukta huvudpersonens irrationalitet. Filmen blir en tragisk studie i ensamhet, obesvarad passion och gradvis mentalt sammanbrott — en gripande men obehaglig betraktelse av kärlekens mörkare sidor.